Ja!! Världens bästa pojkvän gjorde nyss en sån underbart gullig och romantisk sak. Han överraskade mig med vin och ostbricka!!!! :O Detta är killen som nästan är nykterist, och inte dricker annars. Han överraskade sin ovetande flickvän med vin och en ostbricka för att hon låtit lite nere i telefonen när hon pratade om sin födelsedag som inte tycks bli så firad i år pga olika anledningar, bl.a. skolavslutningen på min dag...

Det var en sån fin gest, och det var så romantiskt i all sin enkelhet. Lite tända ljus, lite fin musik och och sen världens finaste Ivar som bjuder på ostbricka mitt på min gröna golvmatta. Det va det mest romantiska jag har varit med om någonsin. <3

Japp, nu är kristi him slut. Helgen som skulle handla om att vila upp sig och göra saker man inte hinner annars (typ träffa vännerna i stockholm och uppsala) har i slutändan mest handlat om resor. Nog för att det va välbehövliga resor, som att hälsa på Frida och Ingeborg i Stockholm, sys i Älvkarleby och Malin, min vackrast lysande stjärna i Uppsala. Men det har ändå varit en otroligt bra helg trots mycket resor. Den har varit händelserik och händelsefattig på samma gång. Men jag har fått mycket tid med min systerdotter Vera i helgen iaf och det är nåt som inte bör föraktas! Tänk vad jag och Vera ska ha det trevligt när hon blir äldre och det blir ännu mer hon och bara moster tid :D Jag längtar nästan redan, även om det är mysigt nu :)

Nu är jag iaf äntligen i sthlm ett längre tag :) Har landat hemma hos Frida för två nätter eftersom jag är i sthlm med klassen måndag, tisdag för studiebesök. Vi ska besök dövblind teamet, STAB (ett stort tolkbolag), riksdagen och massa annat. Det ska bli otroligt spännande måste jag säga. Men framför allt så känns det otroligt bra att träffa frida igen, vi har ju nästan aldrig tid för varandra längre. :( Men som sagt nu ses vi iaf!! :D

Nu ska jag ner och ladda upp med fruktsallad inför de intressanta dagarna som kommer, men vi hörs och ses.

På återseende! 
  

Jag kände dig aldrig. Ändå känns det tomt och konstigt i mig. Kanske är det för att döden kommer så nära och det blir så definitivt, eller för att du ändå var så nära men så långt bort.

Jag minns hur du såg ut och var sist jag träffade dig jättetydligt, och på ett sätt är det en stor tröst. Att du gjort ett sånt starkt intryck på mig, måste betyda att du hade en väldigt stark peronlighet. Jag har också hört en massa underbara och roliga historier om dig. Hur du va som person, va du har gjort, hur du har reagerat. Och nu, ja nu känns det nästan som att jag känner dig iaf, om man nu kan känna någon postumt...?

Du är nästan som en låtsas kompis som man hade när man var liten, en man kan duka till vid bordet även fast du inte finns där. Ja, det känns nästan som att jag kan prata med dig, om det mesta. Men hade jag gjort det när du var i livet så hade du säkert tagit mig för galen, eller iaf lite störd.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här, jag vill nog egentligen bara säga att även om jag inte fick äran att lära känna dig i livet så försöker jag nu, även fast det är för sent. Och jag ber om ursäkt för det. Bättre sent än aldrig brukar man ju säga, men i detta fallet blev det för sent...

Jag hoppas du har det bra var du än är och jag vill att du ska veta att jag tänker på dig, och att jag ska finnas där för Malin. Precis så som du fanns där för Malin när jag var borta i Leksand och inte i Uppsala. Tack för det Emma, tack för att du fanns där när jag inte gjorde det och tack för att du varit du. Hon älskade dig, hoppas du vet det!

Du kommer för alltid vara tjejen i den svarta klänningen med guldbrodyr för mig!