Jag kände dig aldrig. Ändå känns det tomt och konstigt i mig. Kanske är det för att döden kommer så nära och det blir så definitivt, eller för att du ändå var så nära men så långt bort.

Jag minns hur du såg ut och var sist jag träffade dig jättetydligt, och på ett sätt är det en stor tröst. Att du gjort ett sånt starkt intryck på mig, måste betyda att du hade en väldigt stark peronlighet. Jag har också hört en massa underbara och roliga historier om dig. Hur du va som person, va du har gjort, hur du har reagerat. Och nu, ja nu känns det nästan som att jag känner dig iaf, om man nu kan känna någon postumt...?

Du är nästan som en låtsas kompis som man hade när man var liten, en man kan duka till vid bordet även fast du inte finns där. Ja, det känns nästan som att jag kan prata med dig, om det mesta. Men hade jag gjort det när du var i livet så hade du säkert tagit mig för galen, eller iaf lite störd.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här, jag vill nog egentligen bara säga att även om jag inte fick äran att lära känna dig i livet så försöker jag nu, även fast det är för sent. Och jag ber om ursäkt för det. Bättre sent än aldrig brukar man ju säga, men i detta fallet blev det för sent...

Jag hoppas du har det bra var du än är och jag vill att du ska veta att jag tänker på dig, och att jag ska finnas där för Malin. Precis så som du fanns där för Malin när jag var borta i Leksand och inte i Uppsala. Tack för det Emma, tack för att du fanns där när jag inte gjorde det och tack för att du varit du. Hon älskade dig, hoppas du vet det!

Du kommer för alltid vara tjejen i den svarta klänningen med guldbrodyr för mig!