Ja jag är ju van vid dessa nattliga promenader, dessa som alltid tycks trycka på fel knappar, för de påminner mig om hur det var att gå besviken och ledsen hem varje kväll, känslan av tunga steg mot asfalten och visionen av att komma hem till en kall säng och sova ensam känns aldrig lockande. Desto mindre så där i mitten av februari när snön når mig till knäna och jag pulsar tungt uppför en backe som skulle få de allra flesta att storkna, både på cykel och appostlahästar.

Men det finns en stor skillnad på promenaden ikväll och de invanda mönstret från förr, jag är på en ny plats, det är i dalarna skådespelet utspelar sig inte i uppland. Jag har bytt stad och rum, och det är inte samma känsla som bor i mitt inre, det är kärlek. Och ensamhet, för jag vet att den här natten, för första gången på väldigt länge, får jag sova ensam, trots att min vackraste Ivar är hemma i byn. Men det är ok.



Tänkte förresten lägga upp en bild på den fina blomma jag fick av Ivar på alla hjärtans dag, jag blev helt paff, inte förväntade jag mig den här heller. Men den är helt underbar, synd att den nästan har vissnat helt nu, om man nu kan säga att blommor som bor i vatten vissnar. Men men, den är fin iaf, och jag har ju den på bild så nu gör det inget om den blir ledsen och vissnar, för den är förevigad :D - tack johanna
Måste säga att jag faktiskt fick en ask med choklad också, och en med gelehjärtan och mörk chokladhjärtan i ett, han är minsann en klassisk romantiker min Ivar <3